Språkfilosofi avslutning

Det är i språket inte ovanligt med flertydighet, det vill säga ord vilka har fler än en betydelse. Detta kan givetvis orsaka mer eller mindre allvarliga förståelseproblem, men flertydligheten har också en viktig funktion i språket, inte minst bland olika språkliga konstarter som poesi eller komedi. I vardagsspråket använder vi flertydliga ord ofta, kanske oftare än vi reflekterar över (se tidigare lektioners genomgång av synonymer, homonymer och homografer). Vi blir dock sällan förvillade av dessa, utan förstår ordets innebörd utan tvekan. Detta då vi känner den situation ordet figurerar, eller varför inte även sändarens referensram i kombination med den förra. Samtidigt är det viktigt, ur en språklig synpunkt, att känna till flertydlighetsproblemet och i vissa fall vara vaksam. Ett par exempel:

”Alla människor har lika värde”

”Vi hjälptes alla åt att baka lussekatter”

Vari ligger flertydligheten i dessa två meningar? Naturligtvis kan inte alla människor hjälpas åt att baka lussekatter, hur trevligt det än må ha varit. Ordet ”alla” får i dessa två sammanhang helt olika betydelser, en refererande till mänskligheten som kollektiv, en refererande till ett begränsat antal vilka under en begränsad tidsrymd bakar lussekatter. De eventuella problem flertydliga ord orsakar är oavsett färre än de problem vilka skulle uppstå om vi helt undvek dessa. Vårt språk skulle snabbt kräva ett stort antal nya ord, en möda betydligt större än eventuella missförstånd rörande de vi har.

Speciellt svåra flertydliga ord är de vi kan kalla ”stora”, det vill säga starkt känslo- eller värdeladdade ord. Frihet, demokrati och rättvisa är alla typiska exempel på dessa. Deras innebörd kan skilja sig avsevärt från person till person, det som för den ene är rättvisa kan vara djup orättvisa hos den andre. I dessa sammanhang är det mycket mer fruktbart att i stället för att diskutera vem som använder ordet rätt, konstatera att ordet blivit flertydligt och därmed fokusera sig på sakfrågorna i stället. Flera ord vilka betydde en viss sak för femtio år sedan, har genomgått en betydelseförskjutning, och betyder något annat i dag.

Samtidigt kan det naturligtvis förekomma att två diskuterande människor anser sig vara helt oense, men är i själva verket hyfsat överens. De använder givetvis olika ord och begrepp, men är i grund och botten eniga, om än omedvetet. Inte minst i politiska sammanhang är detta förekommande, samt i vissa estetiska diskussioner.

För att undvika missförstånd rörande ”stora” ord, bör man definiera dem ytterligare. Ord som rättvisa, frihet och demokrati kan förtydligas genom att man besvarar utfyllnadsfrågor, som till exempel ”för vem?” eller ”för vad?”. Begrepp vilka kräver en eller flera förklarande utfyllnad kallas ibland för elliptiska begrepp. Dessa begrepp är i en diskussion ofta förrädiska, då de är så starkt värdeladdade att de ofta undgår en kritisk granskning. Att ställa utfyllnadsfrågor är ett bra sätt att undvika denna fälla.

Ytterligare en fälla att hålla utkik efter i en debatt är vaghet. Detta grepp kan lätt användas på ett auktoritärt vis, för att orättfärdigt slå undan fötterna på en debattmotståndare. Viktigt är att skilja mellan vaga begrepp och obestämda begrepp. Obestämda innefattar exempelvis en, ett, någon, någonstans och liknande. Obestämda begrepp kan lätt bli bestämda, ofta genom att lägga till ett egennamn (en pojke blir en pojke, Erik). Ett vagt begrepp däremot är inte lika lätt att handskas med. Hos de vaga begreppen finns det ett brett obestämt gränsområde, där orden kan användas med bara stor tveksamhet. Var går till exempel gränsen mellan flera och några, mellan skog och dunge eller mellan andra liknande exempel som jag helt enkelt inte kommer på nu. Vaghetsord förekommer i sammanhang då olika gradhetsmotsatser existerar, det vill säga ytterligheter och allt dem emellan. Jämförelse kan i dessa fall vara avgörande. En gymnasieelev i tredje ring är mycket gammal i jämförelse med en gymnasieelev i första ring. Samtidigt är de inte speciellt gamla i jämförelse med sina lärare. Alltså är gammal ett vagt ord, vilket behöver jämförelse för att få en tydlig innebörd. Observera gärna hur vaghet flitigt utnyttjas i politiska debatter…

Demokrati introduceras bäst genom massiva bombmattor.

Mycket mer kan sägas om språk och språkfilosofi, men vi lämnar det i och med detta, för att gå över på något minst lika spännande: Värde, etik, lycka, moral och estetik…

Argumentationsfel och debattknep

Några argumentatoriska grepp som ni kan använda när andan faller på, eller hitta hos era meningsmotståndare. Var så goda!

Känslotänkande

Propaganda och reklam använder sig i hög grad av känsloladdade uttryck. Det tämligen neutrala uttrycket ”påverkan” skulle positivt känsloladdat kunna ersättas med ”uppfostran”, eller negativt med ”hjärntvätt”. Vanliga termer med stark emotiv laddning används ofta, till exempel ”frihet”, ”rättvisa” eller ”demokrati”. Som debattanalytiker kan man inte kräva att sändaren skall vara objektiv, det är ingen, men man bör kräva att sändaren preciserar sina uttryck, förklara vad exakt han eller hon lägger in i sina termer. Detta kan sätta en hel del populistiska debattörer på pottkanten, och det är ju alltid roligt.

Välja mening åt en annan

Åtskilliga ord är tvetydiga, och man kan, om en debattör använder sig av ett sådant välja att förstå det på ett kanske annorlunda vis än vad sändaren verkligen menade. Här spelar sändarens bakgrund ofta en stor roll. Ett argument från en vänsterpolitiker kan direkt tolkas som stalinistiskt, en liberal kan förutsättas vara motståndare till allt statligt och liknande. Observera att ovan nämnda exempel är en negativ vinkling av tvetydigheten. Man kan naturligtvis även välja att förstå en term positivt, beroende på om det tjänar det egna syftet.

Den allmänna meningen

Ett påstående bör ha en grund, annars är det inte giltigt. Ofta kan grunden vara en allmänt accepterad sanning, vilken inte kan betvivlas. Ibland dock, saknas en faktisk grund. Då kan man som sändare hänvisa till ”den allmänna meningen”, argumentum ad populum, som det så tjusigt heter på latin. Rent sakmässigt finns det inget stöd för ett argument bara för att många påstås tycka så, men detta hindrar inte att detta knep används flitigt. Ofta balanserar dessa argument på gränsen till rena fördomar.

Auktoritetstro

Att stödja sig mot en auktoritet är ofta bra i en debatt. Men man kan naturligtvis missbruka detta stöd. Att exempelvis hänvisa till en auktoritet i ett ämne när man i själva verket behandlar ett annat, ger ingen egentlig giltighet för argument. Att hänvisa till ickeseriösa (eller icke-existerande, typ Vitamininstitutet i Geneve) auktoriteter och liknande är naturligtvis också en metod. Mer riskfyllt, då det är lättare att genomskåda, men funkar för stunden.

Personargument

Ett fult debattknep, men ack så ofta förekommande. Innebär i princip att man dömer ut en persons argument på grund av dennes personlighet eller utseende.

Undanmanöver

Påminner om personargument, men innebär att man medvetet styr diskussionen från dess ursprungliga fråga till ett annat ämne, gissningsvis ett sådant man har fler giltiga argument eller behärskar bättre.

Svart eller vitt

Man kan i en diskussion forcera fram en situation där det endast existerar två alternativ. Ofullständig disjunktion kallas detta, och försätter ofta debattmotståndaren i en ofrivillig valsituation, en diskussionsmässig rävsax.

Otillförlitliga källor

Att manipulera källor, textmässiga eller audiovisuella är ett vanligt och väl beprövat knep. Detta kan ske medvetet eller omedvetet. Att bygga en argumentation på ögonvittnen kan vara ett typexempel på omedvetet användande av detta knep, då, vilket vi alla vet efter momentet om kunskap och verklighet, vi inte kan lita på våra sinnen.

Tar argumenten slut kan man ju alltid ta till det gamla hederliga våldet. Brukar funka ganska bra!

Men som sagt, ovan redovisade knep är inte speciellt trevliga. Det bästa är att vara ärlig, öppen, och att kramas då och då. Det mår ni själva så mycket bättre av. Pröva!

Fortsättning språkfilosofi

Språkets funktioner

Vårt språk fyller flera olika funktioner, vilka ofta klassas in i olika underfunktioner. Dessa är exempelvis följande:

Informativ funktion:

Detta säger sig självt. Denna funktion innefattar alla former av utsagor vilkas syfte är att föra vidare information. Denna funktion förutsätter en sändare och en mottagare. En informativ sats har alltid ett sanningsvärde, den kan vara sann eller falsk.

Expressiv funktion:

Uttryck av känslor, önskningar och värderingar ingår i denna funktion. I expressiva satser finns inget sanningsvärde, då känslouttryck inte säger speciellt mycket om verkligheten. I vissa sammanhang delas denna funktion i två, den expressiva och den evokativa. Den evokativa funktionen försöker väcka eller framkalla en känsla. Gränsen mellan dessa två är dock hårfin och tämligen flytande.

Preskriptiv funktion:

Kallas också apellfunktion, och inbegriper uppmaningar och befallningar. Inte heller satser ur denna funktion har något sanningsvärde.

Performativ funktion:

Genom en preskriptiv sats kan verkligheten påverkas indirekt, en order kan få någon att utföra något vilket alltså inverkar på omvärlden. En performativ sats påverkar i sig verkligheten, i princip i samma tillfälle då satsen uttalas. Exempel skulle kunna vara dop, domar och löften.

Social funktion: Denna funktions uppgift är att skapa eller upprätthålla sociala relationer. Hälsningsfraser hör hit, till exempel.

Preskriptiv funktion. Som bara den.

Ibland kan flera funktioner vara aktiva samtidigt. Exempel kan till exempel vara uttalandet ”Vackert väder idag”, vilket visserligen är en expressiv sats, men också i regel i hög grad en social sådan. Vidare kan kombinationen av funktioner vara nödvändiga för att samtal överhuvud taget skall kunna föras. Ett rent utbyte av information, alltså ett flöde av enbart informativa satser, blir snabbt opersonligt och otrevligt, samt att sändarens ställningstaganden förblir okända. Ett gott samtal kräver oftast att flera funktioner kombineras.

Vidare är det av vikt att man håller reda på i vilken situation en sats uttalas, då detta utan tvekan kan påverka en sats funktion. Funktionen eller funktionerna kan förändras rejält beroende på situationen, vilket därmed helt kan komma att påverka det budskap sändaren tänkt sig att föra fram. För att förstå en sats funktioner, och därmed dess innebörd, måste man därmed hålla reda på och ta hänsyn till olika kommunikationsfaktorer. Dessa kan sammanfattas enligt följande:

1. Själva satsen
2. Avsändaren
3. Mottagaren
4. Den situation i vilken sändaren befinner sig, då denne vänder sig till mottagaren.

Exempel: När den hårt prövade statsministern säger ”Nu är det slutfuskat.”, är denna sats performativ. Det är en verklighet som skapas i och med uttalandet. En minister säger samma sak till en annan minister, men i detta fall är uttalandet informativt, det är en upplysning, eller kanske expressivt, om ministern tycker detta är ett dåligt uttalande. Notera att i det senaste fallet brukar detta markeras genom tonläge eller minspel. Budskapet skiftar funktion ytterligare en gång, då ordningsmakten, eller varför inte en beväpnad pöbel, uppmanar ministrarna att sluta upp med det de sysslar med…

Ytterligare något man bör tänka på i olika konversationssituationer är sändarens och mottagarens referensramar. En sats kan betyda helt olika saker för folk med olika bakgrund, då deras referensramar inte överrensstämmer. Detta kan beröra allt från allvarliga frågor till mer lättsamma och triviala sådana. Speciellt stor vikt har referensramen i estetiska frågor, men även i värderande och etiska frågor är referensramarna mycket viktiga. Exempel: ”Fan vad grymt!” eller ”Helt iskallt!”. Bra eller dåligt?

Argumentation och argumentationsanalys

En god kunskap kring språket och dess funktioner är av vikt för att kunna förstå den påverkan vi ständigt utsätts för genom detta. Vår verklighet prövas och omprövas ständigt via språket, och inte sällan försöker olika intressenter påverka dessa ständiga ställningstaganden, så att vi, på ett individuellt plan eller som grupp, skall uppfatta tingen på ett vis vilket mer gynnar sagda intressenter. Detta är en kontinuerligt pågående process, varför det kan vara intressant att studera de olika tekniker och metoder vi och ”de” använder för att få igenom gällande argument.

Vill man analysera en argumentation, bör man dels tolka denna, dels pröva den. Genom tolkningen försöker man fokusera på vad sändaren försöker få fram, vad han eller hon argumenterar för, men också vad denne argumenterar mot. Prövar man argumentationen fokuserar man snarare på om argumentationen följer logiska regler, om argumenten är hållbara. Hållbarheten är nödvändig för att argumentationen skall kunna stödja den argumenterandes åsikter. Ibland är argumentationen välgrundad, den följer ”spelets regler”. Ibland gör den inte det, utan har en eller flera brister. Ofta är dessa brister oavsiktliga, och kan bero på dålig argumentatorisk träning, eller ett alltför starkt känslomässigt engagemang (fäktas aldrig när du är arg…). Ibland, dock, finns felen där rent medvetet, för att förvilla och genom oärliga medel ge den ene argumenteraren ett orättfärdigt övertag. Dessa debattknep eller ibland rent demagogiska argument förlorar naturligtvis all sin kraft om de avslöjas, men detta är inte alltid det lättaste.

Aldrig när du är arg...

I detta är det dock viktigt att påpeka att i en debatt kan det finnas flera olika, men alla lika gällande argumentationer. Flera ställningstaganden innebär naturligtvis inte att några bygger på olika debattknep, de är helt enkelt bara olika ställningstaganden. Ibland kan det som åhörare vara svårt att hänga med, eller som nyintroducerad i ämnet skapa sig en uppfattning. Ett knep att bena ut vad som faktiskt sägs i en debatt är att göra en pro-et-contra-lista. I denna för man helt enkelt in de olika positionernas huvudargument, för att sedan lättare kunna studera dessa, eller helt matematiskt jämföra antalen och efter detta resultat bilda sin egen uppfattning.

Exempel:

Fotboll

Pro                                                            Contra

Stärker fysiken                                        Fysiken kan stärkas på andra vis

Populärt folknöje                                     Tar fokus från andra sporter

Håller ungdomar borta från droger                      Är en grogrund för huliganism

                                                          Kostar samhället för mycket

                                                          Stör vanlig TV

Naturligtvis kan fler argument räknas upp, av olika tyngd och dignitet.

Uppgift:

Utgå från en debattartikel i valfri tidning. Försök analysera argumentationen med hjälp av de verktyg angivna ovan, samt listan med argumentationsfel och debattknep. Hittar du några fel eller knep i argumentationen? Anser du att debattinlägget håller? Viktigt i den här uppgiften är att du inte analyserar själva sakfrågan, utan just argumentationen kring denna. Skriv ned ungefär en till två sidor med argumentationsanalys, avsluta gärna med dina egna åsikter och tankar. Glöm inte att bifoga artikeln. alltså inte bara länken, utan artikeln. Ok? OK!

Språkfilosofi I

Förutom en tendens att fundera kring verkligheten och vad sann kunskap är, kan ett utmärkande drag hos människan vara användandet av ett språk. Vi är utan tvekan, åtminstone så vitt vi vet, den organism som har störst kapacitet att förmedla oss till andra av vår sort, och som också utnyttjar denna (Kapaciteten alltså, inte andra av vår sort. Eller jo, de också.). Med risk för att verka tjatig, det finns naturligtvis andra arter vilka använder språk för att kommunicera: Apor, olika varianter av havsdäggdjur, fåglar etc., använder alla olika former av kommunikation, vilka i en filosofisk definition skulle kunna klassas som språk. Detta kan givetvis diskuteras, men då måste man först definiera vad språk faktiskt är.

Flera definitioner av språk är tillgängliga, vilka påvisar vilket vitt begrepp språk faktiskt innebär:

Till att börja med har vi naturligtvis det talade språket, den kanske vanligaste definitionen, men också oerhört varierad.

Vidare följer det för oss ”civiliserade” människor så viktiga skriftspråket, unikt i sin funktion att lagra information. Till skriftspråk hör också matematiska formler och liknande. En vanlig villfarelse är att skrift förutsätter tecken på en plan yta, en något för snäv definition. De olika system av knutar eller pärlor vilka dominerade på de amerikanska kontinenterna före spanjorernas ankomst är goda exempel på skrift utan vare sig penna eller papper.

Inom språkkategorin kan också placerar människans gester och liknande, det vill säga kroppsspråket, samt olika former av signaler, målningar, klädkoder, ritningar och kartor, för att ge några exempel. De senare sätts dock ofta vid sidan av språket, i kategorin teckensystem. Det beror på hur generös man vill vara i sin definition.

Symboler och signaler

Språket och liknande teckensystem består av tecken, vilka i sin tur består av symboler ellersignaler.

Symbolen har en innebörd, vilket gör att man via symbolen kan framföra information eller diskutera något, även när det intressanta objektet inte är närvarande. Ordet hund är till exempel symbol för arten hundar.

Signalen har en utpräglad praktisk funktion och är i regel begränsad i tid och rum. Det som signaleras brukar, när signalen ges, finnas i närheten. En uppskattande vissling brukar således oftast genomföras då en representant för det motsatta (eller samma, här har vi inga fördomar) könet kommer gående. Signaleras detta alltför långt innan kan den signalerande ofta betraktas som extremt hoppfull, signaleras för långt efter verkar den signalerande antingen oerhört sen i reaktionen eller kanske osäker på vilken planhalva han eller hon spelar.

Tölpar!

Ord kan vara både symboler och signaler, dock sällan vid samma tillfälle. ”Statsministern” kan till exempel användas i en lärobok i statsvetenskap. Då är ordet en symbol. I ett annat sammanhang, då till exempel olika riksdagsmän står och skvallrar om sin nye chef och denne just kommer in i rummet, är ”statsministern” en signal som skall påkallas uppmärksamhet om att denne nu finns inom hörhåll.

Semantik

Läran om språket kallas semantik, från grekiskans semainein, vilket betyder ungefär ”ge tecken”. Semantiken kan vara antingen lingvistisk eller filosofisk. Den lingvistiska semantiken behandlar främst betydelser och förändring av betydelser hos ord. Filosofisk semantik innebär analys av semantiska termer, det vill säga de termer som åsyftar relationen mellan tecken (ord, namn etc.) och det som betecknas av detta. Semantiska termer är: Tecken, betydelse, mening, språkfunktion, konnotation och denotation, samt även sanning.

Termen mening kan orsaka problem, något som uppmärksammats och studeras inom semantiken. Ofta förekommer ett missförhållande mellan ord och ting, då ett ord ofta kan betyda flera ting, och ett ting kan betecknas av flera ord. Detta kan leda till förvirring, missuppfattningar och även rena strider om ord.

Ofta används till exempel ordet semiotik som liktydigt med semantik, trots att det finns en tydlig skillnad. Semiotik (Gr. Simeon, tecken) handlar ofta om en mer övergripande teckenteori än semantiken, och visar lika stort intresse för andra system som för det talade eller skrivna språket. Ej att förväxla med semiologin, vilken inte är filosofisk utan snarare en kultur- eller samhällsvetenskap.

Ord och begrepp

Det är viktigt att skilja mellan oret och det begrepp det åsyftar. Ofta finns det flera ord till samma begrepp (synonymer). Om man dessutom börjar räkna in andra språk, ökar mängden ord för samma begrepp enormt (människa, Mensch, human, humain, och så vidare…).

Samtidigt kan ett och samma ord uttrycka flera olika begrepp. Sådana ord kallas homonymer, och kan exemplifieras med ord som bok, hov, bila, tåg och så vidare. Ofta stavas de lika, men uttalas olika, varpå de kallas homografer. Ett resonemang skjuts snabbt i sank om man som sändare inte håller reda på ordens flertydighet eller mångtydighet.

Denotation och konnotation

Ordet hund denoterar, det vill säga åsyftar, begreppsomfånget hund eller alla individer av arten hund. Dessa, hundarna alltså, utgör ordets referens. Ordet konnotation innebär alla de egenskaper vi anger för att beskriva arten hund, till exempel skäller, rovdjur, viftar på svansen när de är glada etcetera. Ett ord har ofta flera konnotationer och till dessa flera svarande denotationer. Förutom den definierande konnotationen har ord ofta en emotiv, alltså känslomässig sådan också. Ett ord som misshandel skulle kunna definieras som ”individ eller individer med överlägsen fysisk kapacitet åsamkar en eller flera med lägre sådan skada och smärta”. Alla som har utsatts för misshandel skulle nog lägga in lite mer i definitionen, till exempel skräck och maktlöshet. Föga förvånande är den emotiva konnotationen av ord i princip lika varierande som individer.

Ett problem uppstår kring denotation och konnotation: Vissa ord har en tydlig konnotation, men ingen denotation, till exempel fantasiskapelser och liknande. Samtidigt finns det ord som har denotation, men som saknar konnotation. Dessa är till exempel egennamn, vilka kan denotera alla varelser som fått detta. Det finns utöver detta ingen som helst beskrivning av individen i övrigt, bara ett namn kan inte ingå i en personbeskrivning. Naturligtvis finns det undantag, då vissa egennamn kan beteckna vissa egenskaper: ”En riktig Hitler” om någon riktigt otrevlig, eller ”värsta Romeon” om en osedvanligt snygg kille, till exempel.

1. ”Olle”

Denoterar                                             Konnoterar

Alla som heter Olle                              Konnotation saknas.

2. ”Drake”

Denoterar                                            Konnoterar

Denotation saknas, det finns inga drakar.  Fantasivarelse, ödla som sprutar eld

3. ”Reptil”

Denoterar                                          Konnoterar

Alla reptiler som finns.                     Växelvarma ryggradsdjur vilka lägger ägg.

Finns inte, tyvärr. Eller inte tyvärr förresten.

Övning: Språk, symboler och signaler

Denna övning går ut på att du skall diskutera olika språkliga former, olika symboler och olika signaler. Sök varianter i samhället, på gatan, i hemmet, på televisionen eller andra sammanhang. Beskriv ett par exempel ur varje kategori, och diskutera vad de innebär generellt, för vissa grupper och för dig som individ. Kan vissa språkliga former, symboler och signaler betyda olika saker för olika människor? Diskutera. Försök att vara så varierad som möjligt, och försök att vara tydlig i dina beskrivningar. Ofta kan detaljer ha en stor och viktig innebörd.

Och vad signaleras här?

Ekosofi, optimism och pessimism

Ekosofi är en riktning som lanserades under 1970-talet av tänkare som norrmannen Arne Naess och svensken Rolf Edberg. Dessa menar att människan bör betrakta tillvaron utan att sätta de egna ekonomiskrelaterade förutsättningarna i centrum. Snarare bör vi ha en övergripande helhetssyn, se oss som en del i ett kosmiskt-biologiskt system vilket inbegriper såväl mikro som makrokosmos, atomer såväl som galaxer. En tydlig länk mellan 1970-talets ekosofi och Spinozas idéer är tydlig, men även andra äldre tiders filosofer kan sägas ha bidragit till ekosofin. Den måttfullhet, balans och harmoni som flera filosofer strävade efter intellektuellt, står på många sätt i konflikt med den av rent ekonomiskt vinstsyfte pådrivna miljöförstöringen vilken tycks bli alltmer allvarlig. Ekosofin menar att det i en insikt om människans del i naturen även finns en normativ morallära, vars främsta tema handlar just om en harmonisk hushållning av naturens resurser. Människan bör sträva att följa denna morallära, för att på så vis undgå en i annat fall säker och självförvållad undergång.

Mer värt än pengar...

Optimism och pessimism:

De filosofiska världsuppfattningarna rör inte bara en teoretisk tankebana, utan behandlar ofta också värderingar, dessa ofta synnerligen knutna till den upplevda verkligheten. Dessa värderingar kan naturligtvis skilja sig från varandra, då de formulerats av olika filosofer, det vill säga olika individer, alla med individuella temperament. Flera filosofer såg världen på ett eller annat sätt som perfekt och fullkomlig, förutsatt att man förstod den. Spinoza menade att verkligheten var detsamma som naturen, och förstår vi bara naturen, förstår vi verkligheten, och därmed även fullkomligheten. Platon menade att verkligheten var perfekt, då den sanna verkligheten utgjordes av idéevärlden. Om människan bara lär sig se denna bortom sinnevärlden så kan vi ta del av den sanna fullkomligheten. Ett problem uppstår dock i detta: Det urgamla, även inom religionen förekommande teodicéproblemet. Detta lyder följande: Om nu verkligheten i sig är så fullkomlig och bra, varför förekommer då en så stor mängd ofullkomlighet? Eller som en kristen skulle sagt det: Om nu Gud både är god och allsmäktig, varför finns det lidande?

Herakleitos var, precis som många andra, intresserad av detta problem. Han lade fram två förslag på lösningar. Det ena innebär i korthet att man måste ha det onda för att kunna erfara det goda. Spänningen mellan motsatser är en förutsättning för att livet skall ha en mening över huvud taget. Hans andra förslag går ut på att det onda i själva verket bara ter sig ont från människans begränsade synfält, men att på ett högre plan är det vi kallar ont nödvändigt för att hålla den kosmiska harmonin. ”För Gud är allt gott och skönt.”

Många filosofer hade en i grunden optimistisk verklighetssyn utan att låta sig drabbas av teodicéproblemet. Dessa menade snarare att bristerna i tillvaron berodde på denna fortfarande höll på att utvecklas, från det ofullkomliga onda till det godas perfektion. Detta tankesätt kallas utvecklingsoptimism och var mycket vanligt i 1700-talets Frankrike. För många filosofer kom denna utvecklingsfilosofi att ersätta den tidigare dominerande religiösa världsbilden. En speciell position intog dock Jean Jaques Rosseau (1712-1778), som menade att utveckling inte ledde människan framåt, utan snarare förledde henne i ett nät av förljugenhet och onaturlighet. Rosseau propagerade för att människan skulle återvända till ett ursprungligt naturtillstånd, en tillvaro utan kulturellt betingat moraliskt förfall. Även om Rosseau själv veknade i sin hårdnackade kritik mot det civiliserade samhället, kom hans idéer att påverka starkt flera senare tänkare, och gör det än i dag.

Under det sena 1800-talet lanserades en lära, vilken än i dag är en av de dominanta, nämligen positivismen. Denna vann sina första anhängare i Storbritannien under Herbert Spencer, men hade antytts tidigare i Frankrike av Auguste Comte. Comte menade att det första stadiet i mänsklig verklighetsuppfattning var det religiösa. Det andra var det metafysiska, alltså där de abstrakta idéerna introducerades, och det tredje är den positiva andens stadium, där vetenskapen är dominant och det metafysiska förkastas. Spencer arbetade vidare på detta, varvid positivismen utgörs av en sträng anti-metafysik, ofta empirisk, men också uppåtpekande närmast evolutionär lära. Vetenskap och förnuft är människans starkaste verktyg till att förstå verkligheten. Inget annat.

Betydligt dystrare (Eller var han det?) var Berlinaren Schopenhauer. Han menade att vi visserligen uppfattar det sanna, ”das Ding an sich”, tinget i sig, men att detta endast utgörs av vår egen vilja, vår strävan och våra drifter. Det är detta som styr oss, inte förnuftet, och viljan ingjuter falska illusioner och förhoppningar om en sann lycka. Denna är inte möjlig, då så fort vi uppnått ett stadie av lycka, snarare övergår i ett tillstånd av tristess, för att sedan söka efter en ny lyckonivå. Vår tillvaro består alltså av intervaller av strävan och långtråkighet, då och då avbrutna av behovsmättnad, som vi lurar oss själva att tro är lycka. Föga förvånande kallas Schopenhauers tankar för pessimism… Det är ingen idé att vara glad, för då blir man bara ledsen efteråt. Ha!