Verklighet, Aristoteles och andra…

Den enligt vissa texter fåfänge och snobbige Aristoteles följde Platon och dennes akademi under ungefär tjugo år. Han tog till sig mycket av sin läromästare, men utformade så småningom sina egna idéer. Platons tankar kring en idévärld och en sinnevärld var i sin utformning ytterst dualistisk, det vill säga grundade sig på två separerade krafter. Denna princip återfinns även i flera andra sammanhang, inte minst de religiösa.

Aristoteles: All this and brains too!

Aristoteles höll i detta avseende inte med Platon, utan drog ned idéerna till sinnevärlden, och förkastade tanken kring en idévärld. Han menade att alla idéer finns i den värld vi själva erfar, det vill säga sinnevärlden. Platon hade sagt att då idévärlden var fullkomlig och perfekt, var sinnevärlden fylld av brister och oförnuft. Aristoteles hade en ljusare, mer positiv syn på sinnevärlden, då han påpekade att det är i sinnevärlden idéer uppstår och det sanna förnuftet förekommer.

Form och materia:

Även om Aristoteles som nämnt inte höll med Platon och dennes idé om två världar , förklarade han likväl världen utifrån två faktorer, nämligen form och materia. Han menade att allting var skapat av materia, som skulle kunna liknas vid en skiss. All materia i sin tur strävar efter sin form, som alltså är all materias mål. Dock, Aristoteles teori innefattar ett inslag av relativism, då en materia strävar mot en form, men denna form kan i sin tur vara materian som strävar mot något högre. Materia behöver inte vara kroppslig, utan kan vara av själslig natur. I Aristoteles världsbild strävar alltså allt mot högre mål, han lägger in en tydlig värdeskala i alltets existens. All materia har en potentialitet, det vill säga en möjlighet, och en aktualitet, det vill säga ett verklighetsläge. I grunden, menade Aristoteles, fanns det en urmateria, den rena materien, där ingen som helst potentialitet hade utnyttjats. Denna rena materia är ofattbar och saknar egentligen både värde och verklighet. Motpolen till den rena materien blir då föga förvånande den rena formen, så högt upp i utvecklingen att den förverkligat all potentialitet. Aristoteles jämställer den rena formen med Gud, och kallade den ”Den orörlige röraren” då gud sätter alla ting i rörelse utan att själv ingripa i skeendet, då allt ändå strävar mot sin högsta potentiella form.

Aristoteles tankar kom att påverka många områden, inte minst psykologi och zoologi, vetenskaper han själv lade grunden till. Senare, då kristendomen dominerade Europa, försökte många sammanfoga Aristoteles tankar med kristen filosofi. Syntesen av dessa är fortfarande gällande på många håll.

Även den vid det här laget inte obekante Descartes hade sina teorier om verkligheten. Descartes var utpräglad dualist, och menade att de två verkligheterna var den andliga och den materiella. Han kallade dessa två för substanser, vilka kännetecknas av tänkande respektive utsträckning. De är helt separerade, men en viss kommunikation förekommer. Exempel på denna kommunikation är att vi, det vill säga anden, kan påverka vår materiella kropp att röra sig. Vidare kan vår kropp, om den skadar sig, påverka anden så att vi känner smärta eller obehag. Den materiella världen lyder helt mekanikens lagar, det finns inga möjligheter till slump. Naturligtvis förekommer Gud i Descartes verklighetsbild. Gud står över de två substanserna, vilka bägge är ändliga, det vill säga de är begränsade. Gud är inte begränsad, utan oändlig, och kan styra över både det andliga och det materiella, över allt tänkande och all utsträckning.

Holländaren Spinoza (1632-1677) Utgick från Descartes, men tog avstånd från dualismen. Han menade att verkligheten i själva verket utgjordes av en enda substans, ”det absoluta”. Denna substans är oberoende av allt annat, men allt annat är beroende av den. Andligt (tanke) och materiellt (utsträckning) är enligt Spinoza inga självständiga substanser utan bara två attribut av det absoluta, av den enda substansen. Denna har oändligt många attribut, men vi människor känner endast de två nämnda. Alla företeelser och fenomen är så kallade modi inom dessa attribut, och allt materiellt har en andlig motsvarighet, vilket innebär en balans och harmoni i substansen. Denna lära kallas parallellteorin. Enligt Spinoza var substansen identisk med naturen, och därmed också med Gud. Gud var enligt Spinoza inte personlig, utan snarare naturens principer. Detta medförde att han har kallats ateist eller panteist. Oavsett kan ett tydligt religiöst inslag spåras i hans texter, han menade att om man upplever sig själv som en del av naturen var man också en del av Gud, och han påtalade en intellektuell kärlek till Gud. Spinozas tankar har kommit att påverka i hög grad den moderna filosofiska riktning som kallas ekosofi. Mer om detta nästa gång…

Spinoza: Modern guy!

Metafysik och greker

Vi kan konstatera att olika filosofer har haft varierande uppfattningar om världen vi lever i. Vissa har propagerat för en definitiv, om än för oss möjligen ogripbar yttervärld, medan andra har lutat åt mer illusoriska, av våra sinnen uppbyggda och beroende världsstrukturer. Många filosofer har under funderat kring just världen i sig, och har naturligtvis kommit med olika idéer. Några av dessa kallas för metafysikerna. Deras filosofiska utgångspunkt är att världen är förgänglig. De eventuella illusionerna vi har om verkligheten försvinner i samma ögonblick vårt medvetande dör, de fysiska tingen i yttervärlden vittrar sönder i olika hastighet, men slutstationen för både tanke och materia är förintelse. Metafysikerna menade (och menar, det finns metafysiker i vår tid) att det måste finnas något som står över denna verklighet, en ”sann verklighet”, som är bestående och inte utsätts för destruktiv förändring. Denna verklighet är givetvis perfekt, helt befriad från vår egen verklighets brister. Ofta menar metafysikerna att den perfekta, överfysiska världen, som i sig är helt andlig, representeras i vår värld i princip endast av våra mänskliga själar.

Kritik mot metafysiken:

Då en metafysisk värld är just andlig, blir den väldigt svår att konkretisera. I västvärlden i dagsläget är en förutsättning för sanning ofta att man kan pröva sitt påstående, i regel empiriskt. Detta blir svårt då det handlar om det andliga, varför metafysik ofta avfärdas som meningslöst, eller i alla fall inte platsande i modern vetenskap och forskning.

Försvar av metafysiken:

Kritiken av metafysiken kan visserligen anses berättigad ur ett rent naturvetenskapligt perspektiv, men, menar många, vårt samhälle består av mycket mer än rena fakta. Stora delar av våra liv fylls av fenomen vilka är oberoende av bevisliga fakta, framförallt inom områden som konst, litteratur och musik. Går man dessutom in i religiösa frågor, är metafysiken avgörande. Vidare har stor del av vår kultur utvecklats under starkt inflytande av metafysiska tankebanor. Dessa faktorer, menar metafysikens försvarare, räcker gott och väl för att fortsätta studera metafysik, och framförallt inte förringa eller förkasta den. De menar att det metafysiska berör oss minst lika mycket som det fysiska.

De grekiska naturfilosoferna:

Tankarna kring en högre, bestående verklighet är inte nya. Redan i det antika Grekland förekom dessa, då filosofer som Thales, Anaximandros och Anaximenes (alla ca 500fkr. från staden Miletos nuvarande Turkiets kust) funderade kring något bestående, som stod över alla växlingar och förändringar. De menade att detta måste vara ett urämne, som kunde anta olika former:

Thales: Vatten

Anaximandros: Urämnet är något obestämt, ”det obegränsade”.

Anaximenes: Luften, i olika tätheter.

Dock, om nu allt är ett enda grundämne, varför uppstår då förändringen och sönderfallet? Parmenides från en av de grekiska kolonierna i Syditalien menade att den inte gjorde det. Ingenting förändras över huvud taget, allt är det enda, det varande. Det är bara våra oberäkneliga och opålitliga sinnen som får oss att tro att allt förändras. Denna riktning kallas eleaskolan, från Paramenides hemort.

Motsatsen till Paramenides och eleaskolans statiska världsbild är en dynamisk världsbild, vilken förespråkades av Herakleitos från Efesos (nuv. Turkiets kust). Han menade att allting är i rörelse, ingenting är stilla, inget är beständigt. Hans idé om urämnet var att det var elden som utgjorde detta, eftersom elden i sig alltid rör sig. Det enda beständiga var enligt Herakleitos inte ett ämne i sig utan logos, det vill säga den lagbundenhet som alla förändringar följer. Han menade att denna kännetecknas av motsatsernas kamp och enhet: ”Det kalla blir varmt, det varma kallt, det våta torrt, det torra vått.”

Atomisterna:

En korsning av Paramenides och Herakleitos läror finner man hos Demokritos. Han menade att allt var uppbyggt av odelbara partiklar (atom=odelbar på gr.), vilka i sin tur rörde sig i olika hastigheter, och då och då klumpade ihop sig till olika förekomster. Demokritos menade att atomerna var materiella, om än oändligt små, även atomerna vilka bildar människans själ och tankar. Demokritos atomlära anses därmed vara den första filosofiska materialismen. De tidigare naturfilosoferna talade om sina respektive urämnen som inte rent materiella, de gjorde ingen tydlig distinktion mellan det materiella och det själsliga. Atomerna skiljer sig från varandra på ett kvantitativt vis, det vill säga deras form, storlek och hastighet. Kvalitativa skillnader, färg, lukt och smak till exempel, bildar vi själva genom våra sinnen. Demokritos menade vidare att atomernas rörelser aldrig sker slumpvis, utan alltid efter nödvändighet, en lag som kallas determinism. Vidare såg han inget utrymme för ändamål eller syfte, ingen mening eller plan i tillvaron. Alla förändringar hos atomerna skedde rent mekaniskt, varför denna tanke ibland kallas mekanistisk.

Platon och hans idélära:

När vi ser på världen gör vi ständigt generaliseringar. Vi ser en häst, och kan utifrån denna diskutera alla hästar, då dessa har några gemensamma egenskaper. Begreppet häst i till exempel läroböcker är en abstrakt beskrivning av miljontals individuella förekomster, och kallas för allmänbegrepp. Detta vet vi. Och menar att detta är just en förenklad abstraktion, medan den ”verkliga hästen” är den vi just ser. Platon (grek, 427-347 f.Kr) menade tvärt om. Han såg allmänbegreppen, företeelsernas idé, som verkliga och det vi uppfattade med våra sinnen som falska. Den sanna världen är idévärlden, vi lever i en skugga av denna, sinnevärlden. Idévärlden innebär beständighet, perfektion och fullkomlighet. Sinnevärlden är mindre verklig, en blek och ofullkomlig kopia. Han förklarade denna tanke med den berömda grottliknelsen...

Typ så här...

Platon menade att idéerna, den sanna världen med andra ord, var uppdelad i tre kategorier. Dessa var, enligt honom:

Värdeidéerna, en triad av det goda, det sköna och det sanna. Dessa sammanstrålade enligt Platon i begreppet måttfullhet, vilket var en förutsättning för primärt de två första värdeidéerna. Den tredje, det sanna, glider samman med den andra idékategorien, nämligen…

De matematiska begreppen. Platon, i detta starkt påverkad av olika matematiskt inriktade filosofer med Pythagoras i spetsen, menade att i den sanna världen, idévärlden, råder en matematisk harmoni, fri från undantag eller parenteser.

Allmänbegreppen, det vill säga den sanna, obefläckade idén om olika förekomster och företeelser.

Easy peacy lemon squeazy!

Verklighet, gräl och tysk ordning

Under den vetenskapliga uppgång som inleddes under renässansen på 1500-talet diskuterade dåtidens vetenskapsmän, liksom de gör i dagsläget, verkligheten och dess premisser. Då liksom nu baserade man i princip alla sina antaganden på vissa grunder, vissa grundläggande naturvetenskapliga och verklighetsstrukturella idéer. Detta gör vi fortfarande. En stor del av vår materiella världsbild bygger på exempelvis gravitationsläran, relativitetsprincipen och liknande, för vidare forskning förutsatta tankemönster.

Under 1700-talet ifrågasatte en skotsk tänkare, Hume, en av dessa principer, vilket orsakade enorma konflikter i den vetenskapliga världen, och så småningom framtvingade ett annat sätt att se på saker och ting:

Under denna tid baserades en hel del vetenskapliga rön på den så kallade Kausalitetsprincipen. Denna innebär att vissa händelser framtvingar andra händelser, och detta sker enligt ett fast mönster, gång på gång, förutsatt att premisserna för händelseförloppet är desamma. Om jag håller en pappersbit över en ljuslåga, fattar pappersbiten eld. Om jag upprepar övningen, kan jag vara säker på att samma sak sker igen, och detta i ett oändligt antal fall, så länge det hela sker under exakt likadana förhållanden. Denna princip ter sig naturlig, och användes som en konstant i dåtidens vetenskapliga arbete.

Dock, skotten Hume hade en annan idé kring kausalitetsprincipen. Han menade att den inte existerade. Allt, sade han, är isolerade händelser, i sig oberoende av varandra. Det enda som får oss att se samband är vanan, och vanan kan vi inte stödja vetenskapliga fakta mot. Nu tog det hus i helvete. Åtskilliga vetenskapsmän och tänkare, ofta personer vars hela livsverk baserades helt eller delvis på kausalitetsprincipen, såg sig personligen kränkta, och protesterade mot Humes uttalande. Det akademiska grälet spreds över hela Europa, och frågan var så infekterad, att det ibland gick till handgripligheter.

En tysk filosof, Immanuel Kant, beslöt sig för att bringa ordning. Han var en mycket noggrann och ordningsam man (tysk!), och var den som löste den vetenskapsteoretiska nöten kring kausalitetsprincipens vara eller icke vara. Som verktyg i detta använde han sig av sina språkfilosofiska kunskaper, och utvecklade ett system i vilket han placerade kausalitetsprincipen, en tämligen invecklad process som vi kanske inte behöver gå in på nu. Om ingen vill? Kan vara kul? Eller nej förresten. Det är inte så kul när man tänker efter.

Hur som helst, Kant kunde i och med detta ge Hume rätt. Kausalitetsprincipen gäller inte, åtminstone inte rent teoretiskt. Men, hävdar Kant, vårt förnuft ger ändå denna princip giltighet. Han menar att vi tar del av omvärlden genom våra sinnen, en empirisk insamling av fakta. Men vi ordnar dessa intryck efter vissa principer styrda av vårt förnuft, alltså rationalistiskt.

Vilka principer är då dessa? Kant menade att det finns flera stycken, vilka alla fungerade som filter som underlättar vår förståelse av omvärlden. Vi har dels uppfattningen av rum, alltså den fysiska miljö i vilken vi agerar. Vi har också uppfattningen om tid, vilken i kombination med rummet genererar en tämligen hållfast men ändå varierande verklighet. Ytterligare ett ”filter” är just kausalprincipen. Vi ser mönster och system, som fungerar efter ett kausalt mönster, av nödvändighet, på samma sätt som vi uppfattar tid och rum av nödvändighet. Om dessa ”verklighetsfilter” skulle försvinna ur vårt medvetande, skulle hela vår uppfattning, allt, flyta ut i ett blint, idiotiskt kaos (Ja, en liten blinkning till H.P.Lovecraft där…). Följaktligen både gäller och inte gäller kausalitetsprincipen. Kant åstadkom en kompromiss, vilket ledde till att lugnet åter spred sig i Europas universitetshallar…

Lite om verklighet...

Många menar att vi lever i två världar. Dels har vi vår tankevärld, alltså vår egen, personliga, inre uppfattning av världen, dels har vi yttervärlden, alltså den fysiska värld i vilken vi lever och agerar. Detta är en ganska enkel och på många sätt fullt tillräcklig världsuppfattning. Det finns ingen anledning att göra det hela mer komplicerat, eller? Jo det finns det! Det här är filosofi, och kan vi göra saker och ting mer invecklade så gör vi det. Och just uppfattningar om världen och dess beskaffenhet är en av de mest centrala spörsmålen inom detta ämne, som sysselsatt och sysselsätter stora mängder människor. Låt oss ansluta oss till deras skara…

Vad är yttervärld? Vad är verklighet? Är världen fysisk eller en psykisk konstruktion? Är vår uppfattning om det yttre korrekt, eller förvrängs vår uppfattning av olika anledningar. Finns det en verklighet eller flera? Återigen, lika många svar som det finns människor. Det finns olika sätt att se på och definiera yttervärlden. Olika modeller som filosofer (och andra) lagt fram genom tiderna, i försök att strukturera och förenkla vår uppfattning. Dessa är bland andra:

Naiv realism, det vill säga verkligheten är som vi uppfattar den i våra varseblivningar, våra sinnesintryck. Mycket subjektiv. Vi har redan diskuterat detta. Mina varseblivningar skiljer sig garanterat från dina, etc… Har vi då sju miljarder verkligheter? Hur skall vi förhålla oss till detta? Den naiva realismen är enkel, men lämnar väldigt många ”luckor”, inte minst i beslutsammanhang, då man måste fastställa vissa konstanter. Om man åberopar en naivrealistisk världssyn måste man också vara beredd att kompromissa, eller välja att bortse från alltför subjektiva bedömningar

Kritisk realism (Locke), det vill säga det finns en yttervärld, helt oberoende av medvetande över huvud taget. Även om vi inte skulle finnas till skulle det ändå existera en yttervärld. Hur vet Locke det? Jo, denna verklighet, till skillnad mot illusioner och hallucinationer, uppfattas av alla närvarande personers varseblivning, den har en permanent existens. Kanske är det en massillusion? Men finns detta fenomen? Lider vi alla av samma förvirring? Inte troligt, men inte omöjligt, eller?

Vissa förnekar yttervärldens existens, oberoende av något medvetande. Medvetandet i sig är dock nödvändigt för yttervärldens existens, yttervärlden beror på medvetandet. Detta kallas kunskapsteoretisk eller subjektiv idealism, eller fenomenalism (materiella ting är komplex av ”sinnesdata”). Allt existerar endast för att vi upplever det. Innebär detta att sådant vi inte upplever inte existerar? Och då vi upplever ”konstiga” saker, existerar de då? Här kan vi diskutera upplevelser utifrån förnimmelser, och då ställs vi åter inför frågan kring förnimmelsernas säkerhet. Kanske räknas vissa förnimmelser men inte andra?

Vilka förnimmelser kan då räknas? Enligt Berkeley, är Guds förnimmelser vår yttervärld. Den enda yttervärld som existerar är gud och själarna. Allt annat är illusion… Berkeley var strängt religiös (biskop faktiskt), varför hans mening att gud är en förutsättning för yttervärlden, eller verkligheten över huvud taget, kanske inte ter sig så underlig. Frågan är hur han ställde sig till de ovan nämnda illusionerna. Var de också beroende av gud? Tillåter gud illusioner?

Hume, å andra sidan, menade att förnimmelser av Gud och jaget inte existerar på riktigt. Man ser sig själv bara som ett knippe intryck och minnen, utan ett verkligt ”jag” bakom. Denna teori kan verka pessimistisk, men överensstämmer tämligen väl med en helt materialistisk världsbild i övrigt. Allt är fysik. Eller åtminstone upplevelsen av fysik… Hume ifrågasatte gärna religionen, och hans åsikter skapade ovilja från kyrkan. Den materialistiska världsbild han talade för är den vanligaste bland ateister, både på ett individuellt och på ett kollektivt plan.

Immanuel Kant, i sin tur, förespråkade en kritisk idealism, och menade att det visserligen existerar en yttervärld, men då vi bara tar del av den genom våra sinnen, vilka vi inte kan lita på, kommer vi aldrig att förstå verklighetens sanna väsen… Oavsett om vi äter det röda eller blå pillret…

Slutligen: Solipsismen, vilken menar att allt bara existerar i mitt medvetande, allt är min egen dröm. Denna idé är nog vanligast bland grubblande tonåringar, mentalpatienter och folk som nyttjat någon form av drog (detta lite elakt, jag vet, men det regnar ute…).

Alltså…

Descartes: Medfödda idéer

Locke: Materiell yttervärld

Berkeley: Gud och själarna

Hume: Bara en massa intryck, inget verkligt…

Kant: Yttervärden finns men vi kommer aldrig att förstå den.

Uppgift:

Försök, utifrån vad vi gått igenom, beskriva din egen syn på verklighet. Vilka grunder lägger du din verklighetsuppfattning på? Ge exempel, diskutera, orera fritt, ordet är ditt. Detta skall ske skriftligt och lämnas in, samt diskuteras i klassen. Omfånget bör vara runt en A4, Times New Roman, tolvpunkters, en och en halv rads avstånd.